inatt åkte jag, som ensam ung tjej från frölunda till mitt hem. spårvagnen var tom. vid nästa hållplats klev tre män på, satte sig bakom mig och började högljutt kommentera hur jag såg ut. detta kändes fruktansvärt obehagligt.

klev av spårvagnen i brunnsparken och går sedan till nordstan där jag får vänta på bussen i 30 minuter. en kille kommer fram till mig för att "prata". det dröjer inte länge innan han säger att han är kåt, frågar om han får följa med mig hem, undrar om jag tycker han är snygg, om jag skulle vilja ligga med honom och så vidare. när jag upprepade gånger sagt nej fortsätter han ändå att sitta och säga hur kåt han är och flyttar sig närmare mig på bänken. när jag ignorerat honom länge nog ger han äntligen upp. tyvärr ska vi kliva på samma buss om ett par minuter. strax innan bussen kommer blir jag närmad av en annan man. han har utländskt ursprung och vi pratar därför engelska. jag är avmätt trevlig men inte mer. hur skulle en våga vara annat, risken finns alltid att en konflikt startas och sen urartar. han fortsätter tjata på mig, sätter sig sedan bredvid mig på bussen, och kliver dessutom av på samma hållplats. nu börjar paniken bli påtaglig. nog för att han hittills varit ganska trevlig, men det är omöjligt att veta när trevligheten byts mot aggression. till slut svänger han av, men ber först om mitt nummer. hinner tänka en miljon tankar men vågar inte ge ett falskt nummer för tänk om han provar att ringa upp direkt och upptäcker att jag ljugit, och han då blir förbannad? hinner inte tänka färdigt utan ger mitt riktiga nummer i ren och skär panik, hoppas innerligt att han aldrig någonsin kommer att höra av sig igen. hinner inte gå mer än 20 meter innan mobilen ringer. det är han.

skyndar på stegen upp för backen, trots att jag redan är helt slut. kastar konstant blickar bakåt, för att försäkra mig om att jag inte är förföljd. lyckas ta mig in i huset, låser dörrarna som vanligtvis alltid står öppna. går och lägger mig med hjärtat fortfarande i halsgropen.

trevlig kväll. verkligen.