now a days är det nästintill omöjligt att inte snubbla över massa lyckliga studentdrömmar när man går igenom i princip hela bloggvärlden i brist på underhållning. jag blir ständigt lika fascinerad av dessa 18-19åringars naiva attityd till livet efter studenten. så många av dem skriver att de "längtar efter friheten som väntar efter gymnasiet", "att de äntligen ska bli fria". jag kan, med facit i hand, säga att de väntar på en frihet som aldrig kommer. i år är det 5 år sen jag tog studenten (vilket jag blev brutalt påmind om då jag blev tvångsmedlem i en grupp på facebook vid namn "klassåterträff för np3d & np3s"), och jag kan inte påstå att jag är ett dugg friare idag än jag var den 4e juni, dagen innan jag sprang runt som en dåre i vit mössa och tyckte jag var så jävla bra.

 

det är ju knappast som att kraven och stressen och pressen minskar efter studenten, deras närvaro i ens liv blir snarare än mer påtaglig; inte sant?  jag har nog aldrig känt mig mer tyngd av ansvar än jag gör nu, fem år efter den fantastiska dagen då jag äntligen skulle bli fri. aldrig upplevt trycket av att vara "vuxen" (usch vilket hemskt ord, hoppas jag aldrig blir vuxen /mvhpeterpansyndromet) starkare. 

 

ändå biter jag ihop varje dag, ser ljuset i slutet av tunneln två år in i framtiden, då det kommer att vara min tur att stå där framför släkt och älskare, och ta emot min tolkbricka. jag föreställer mig detta och tänker "då, då kommer jag äntligen att vara fri".